Förkyld bebis = sömnbrist.
Mental förberedelse = noll. Va, är det imorgon? typ.
Idag: burit snorig och ledsen bebis hela dagen. Nervösätit Ballerinakex. Varför? Jag tycker inte ens om Ballerinakex. På kvällen hade vi för en gång skull fredagsmys med ostbågar och film, det brukar vi aldrig ha annars. Jag tycker inte om ostbågar heller, men det hindrade av någon anledning inte handen att stoppa dem i munnen. Varför gör man sånt?
Under eftermiddagen fick jag anledning att fundera lite över fobier. Plötsligt, under middagsförberedelserna, kom nämligen en riktigt stor husspindel promenerande över köksgolvet.
Vad blir det för mat?
Husspindlar kan komma upp i riktigt bra farter på korta sträckor, vilket den demonstrerade genom att kila in under kylskåpet innan vi ens hunnit säga "titta, en jättespindel!".
Jag har haft en ganska jobbig spindelfobi förut, men har faktiskt kommit över den med hjälp av lite hemsnickrad KBT. Det var flera orsaker som gjorde att jag till slut tog tag i den; att jag blev hindrad i vardagen (t ex undvek källare, skrämdes av tanken att skaffa sommarstuga eftersom naturvistelse ökar risken för spindelkontakt tusenfalt) och att jag inte ville föra över fobin till barnen var väl de främsta. Så jag köpte en bok som hette "Fri från oro, ångest och fobier" och satte igång. Som jag minns det var det en lista på tio steg man skulle följa för gradvis konfrontation med sin fobi. Steg ett var (tror jag, orkar inte leta rätt på boken just nu) "Stanna i situationen tills ångesten minskat med hälften". Vilket jag gjorde, och det räckte faktiskt. Jag tvingade mig att inte panikslaget rusa därifrån direkt, och insåg snart att spindeln faktiskt inte gjorde mig något. Den var inte ute efter mig, tänkte inte kravla efter mig och krypa in under kläderna. Den ville mig inget ont alls, den ville bara ... tja, leva sitt liv och vara lycklig. Ungefär.
Snart kunde jag ta upp spindlar som förirrat sig in till oss på ett papper och släppa ut dem. Jag kunde med trovärdighet säga till barnen att "Den är inte farlig. Den gör oss ingenting."
En sommar hade vi ett utomhusdjur, en stor spindel som bodde i hörnet av ett av våra trappfönster. Vi döpte den till Hektor. Hektor kom fram varje kväll när solen gått ner. Han blev större och större för varje vecka. Maken brukade fånga stackars stendumma Pappa Långben-flugor som vilset vinglade omkring inne i huset och undrade var de befann sig och sätta fast dem i Hektors nät. Jag var stolt över mig själv, tänk att jag delade min existens med en spindel på det här sättet. Hektor var hygglig nog att aldrig försöka bli ett inomhusdjur, kanske tur för mig det.
Men, tillbaka till dagens husspindel, lurandes under kylskåpet. Den fick mig att inse en sak när det gäller fobiterapi: det är en färskvara. När jag gick förbi kylskåpet på väg ut i hallen trampade jag på något mjukt som jag inte riktigt kunde identifiera vad det var. Pang! slog sympatiska nervsystemet på oändligt mycket snabbare än någon viljestyrd del av hjärnan hänger med på.
"Aahh, vad var det jag trampade på, vad var det?" skrek jag. Skrämde upp familjen rejält som trodde jag skadat mig allvarligt på något sätt. När jag lugnat ner mig lite tittade jag försiktigt ner på golvet. Det jag hade trampat på var ... en liten rosa vante. Ridå.
Inte farlig.
Så nu blir det åter att stanna i situationen. Stanna i situationen, hallå där. Stanna sa jag!
Okej, imorgon blir det milen då. Be afraid, alla i startgrupp 1.
Be very afraid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar