Första milen närmar sig

Om sex dagar skall jag springa min första tävlingsmil, tjejmilen. Det känns bra, jag är ganska säker att jag kommer att klara åtminstone två av mina tre mål.
Mål nummer ett: klara distansen. Jag sprang en mil för en vecka sedan, och det gick bra. Jag hade orkat fortsätta en bit till om det hade varit nödvändigt.
Mål nummer två: klara tidsgränsen. Jag är anmäld till startgrupp sju där man skall springa på max 66 minuter. Hade nitton sekunder till godo senast ...
Mål nummer tre: springa på högst 60 minuter. Hm, kanske om någon springer efter mig med en osäkrad revolver eller nåt. Att jag skulle hinna förbättra tiden med 5 minuter och 41 sekunder på de dagar som återstår är väl inte så sannolikt. Men vi får väl se, storverk har ju uträttats förr!

Jag springer verkligen inte fort. Min senaste 5-kilometersrunda gick på 5.47 per kilometer, och det var nytt personligt rekord. Ingen som såg mig springa skulle tro att jag just idag tog det lite lugnt och i vanliga fall var jättesnabb. Nej, tyvärr framgår det nog pinsamt tydligt hur jag kämpar för att fortsätta framåt och inte ge upp.
I fredags blev det ett kort intervallpass, 10-20-30 som jag snappade upp på Hjärnfysik. Det kändes okej, men det gick fortare förra gången jag körde detta pass. Jag var trött och har sömnbrist; höstterminen har dragit igång och jag har inte riktigt hängt med. Måste bli bättre på att gå och lägga mig på kvällarna. Nattamning av en sexmånaders bebis hjälper ju heller inte till direkt ...

Trots att jag var glad för att jag hann ge mig ut (ganska fulltecknad dag) var jag ändå inte riktigt nöjd. Det blev så kort, bara 24 minuter. Hjärnan hann inte få tillräckligt med knark. Så igår klämde jag in ett kortare distanspass, 6,3 km i sedvanligt sengångartempo. Närå, jag skall inte vara för hård mot mig själv. Måste tänka på att jag är nybörjare och bara hållit på i tre och en halv månad. Jag började det 13 maj med att springa nästan 4 kilometer. Tre månader senare, 13 augusti sprang jag en mil för första gången i mitt liv. Det är väl rätt så bra utveckling? Åtminstone tillhör jag nu helt klart den springande delen av befolkningen. Jag insåg detta igår när jag hör mig själv säga till maken:
"Om jag får ge mig ut och springa idag så lovar jag att köra hem ikväll."
Bakgrund: Vi var bjudna på en 40-årsfest på kvällen, och att vi kommer iväg på ett nöjesinriktat vuxensammanhang händer sådär var artonde månad på sin höjd. Och då är det ju trevligt att slippa vara den som står där och mumlar att "nej tack, jag kör" när champagnen och de fina vinerna tas fram. Men det valde alltså jag, helt frivilligt. Bara jag fick ge mig ut och springa. När jag ger mig ut måste maken trixa med tre barn, något som kan bli lite väl utmanande ibland. Därav mitt erbjudande att vara chaufför under kvällen. Maken svarade förstås genast: "Visst!"

                                          Nej tack, jag springer.

Så kan det gå.