Jaha

Om en knapp halvtimme ger sig startgrupp 7 iväg.
Jag kommer inte att vara med.
Vaknade med ond och rivig hals. Enligt en enhällig expertis är ett millopp inte att tänka på.
Hjärmuskelinflammation. Död. Moderlösa barn.
Jag får avstå.

Vilket jäkla antiklimax! För första gången i mitt liv hade jag verkligen tränat för att genomföra en konkret, fysisk prestation och så blir det så här. Jag har inte haft minsta lilla förkylningssymptom sen i februari, men just idag skall det alltså slå till. Är det inte det ena så är det bara så typiskt.

Men jag skall inte deppa ihop för mycket. Titta så mycket fantastiskt roliga grejer man fick när man hämtade sin nummerlapp:

Sånt som kvinnor gillar?

Ganska mycket bli snygg, gå ner i vikt, fly verkligheten med "en kärleksroman utan dess like". Samarbetet med Plan är förstås berömvärt tycker jag, och Runners Coach Women får väl med viss tvekan godkänt. Det verkar dock vara en naturlag att något som vänder sig till kvinnor måste ha med det här eviga tugget om att man skall bli snygg och gå ner i vikt. Tröttsamt. Lotionprovet med aprikos luktade förresten WC-anka. Det kan ju ändå inte ha varit meningen?

En sak var faktiskt rätt kul, prestationshöjande tuggummi (?):

Preview på det tack.

Nu ska jag gå och gräva ner mig i besvikelsen en stund. Imorgon kommer jag igen.

Kvällen innan

Jahapp, då var det kvällen innan min första tävling någonsin i den ädla konsten löpning. Uppladdningen kunde ju varit bättre.
Förkyld bebis = sömnbrist.
Mental förberedelse = noll. Va, är det imorgon? typ.
Idag: burit snorig och ledsen bebis hela dagen.  Nervösätit Ballerinakex. Varför? Jag tycker inte ens om Ballerinakex. På kvällen hade vi för en gång skull fredagsmys med ostbågar och film, det brukar vi aldrig ha annars. Jag tycker inte om ostbågar heller, men det hindrade av någon anledning inte handen att stoppa dem i munnen. Varför gör man sånt?

Under eftermiddagen fick jag anledning att fundera lite över fobier. Plötsligt, under middagsförberedelserna, kom nämligen en riktigt stor husspindel promenerande över köksgolvet.

Vad blir det för mat?

Husspindlar kan komma upp i riktigt bra farter på korta sträckor, vilket den demonstrerade genom att kila in under kylskåpet innan vi ens hunnit säga "titta, en jättespindel!". 

Jag har haft en ganska jobbig spindelfobi förut, men har faktiskt kommit över den med hjälp av lite hemsnickrad KBT. Det var flera orsaker som gjorde att jag till slut tog tag i den; att jag blev hindrad i vardagen (t ex undvek källare, skrämdes av tanken att skaffa sommarstuga eftersom naturvistelse ökar risken för spindelkontakt tusenfalt) och att jag inte ville föra över fobin till barnen var väl de främsta. Så jag köpte en bok som hette "Fri från oro, ångest och fobier" och satte igång. Som jag minns det var det en lista på tio steg man skulle följa för gradvis konfrontation med sin fobi. Steg ett var (tror jag, orkar inte leta rätt på boken just nu) "Stanna i situationen tills ångesten minskat med hälften". Vilket jag gjorde, och det räckte faktiskt. Jag tvingade mig att inte panikslaget rusa därifrån direkt, och insåg snart att spindeln faktiskt inte gjorde mig något. Den var inte ute efter mig, tänkte inte kravla efter mig och krypa in under kläderna. Den ville mig inget ont alls, den ville bara ... tja, leva sitt liv och vara lycklig. Ungefär. 

Snart kunde jag ta upp spindlar som förirrat sig in till oss på ett papper och släppa ut dem. Jag kunde med trovärdighet säga till barnen att "Den är inte farlig. Den gör oss ingenting." 

En sommar hade vi ett utomhusdjur, en stor spindel som bodde i hörnet av ett av våra trappfönster. Vi döpte den till Hektor. Hektor kom fram varje kväll när solen gått ner. Han blev större och större för varje vecka. Maken brukade fånga stackars stendumma Pappa Långben-flugor som vilset vinglade omkring inne i huset och undrade var de befann sig och sätta fast dem i Hektors nät. Jag var stolt över mig själv, tänk att jag delade min existens med en spindel på det här sättet. Hektor var hygglig nog att aldrig försöka bli ett inomhusdjur, kanske tur för mig det. 

Men, tillbaka till dagens husspindel, lurandes under kylskåpet. Den fick mig att inse en sak när det gäller fobiterapi: det är en färskvara. När jag gick förbi kylskåpet på väg ut i hallen trampade jag på något mjukt som jag inte riktigt kunde identifiera vad det var. Pang! slog sympatiska nervsystemet på oändligt mycket snabbare än någon viljestyrd del av hjärnan hänger med på. 

"Aahh, vad var det jag trampade på, vad var det?" skrek jag. Skrämde upp familjen rejält som trodde jag skadat mig allvarligt på något sätt. När jag lugnat ner mig lite tittade jag försiktigt ner på golvet. Det jag hade trampat på var ... en liten rosa vante. Ridå. 

Inte farlig.

Så nu blir det åter att stanna i situationen. Stanna i situationen, hallå där. Stanna sa jag!

Okej, imorgon blir det milen då. Be afraid, alla i startgrupp 1. 

Be very afraid.

Fortsatt ont, fortsatt kaos

Inget tränat igår heller, kändes sådär kan man ju säga. På morgonen sprang jag till bilen för att hämta dotterns kvarglömda jacka och tillbaka igen (en verkligt imponerande sträcka) och det kändes inte riktigt bra i höften. Har jag kört för hårt ändå? Jag som varit så noga med att inte ge mig ut mer än två, tre gånger i veckan, och även styrketränat varje vecka för att försöka slippa skador.

Jaja, idag tog jag mig ut på en 7,2 km sväng i alla fall. Det kändes väldigt bra rent psykiskt, åtminstone några av alla stresshormoner som byggts upp efter att höstens alla måsten börjat igen efter en lång sommar försvann ur systemet. Fysiskt däremot... Höfterna gör ont. På väg för att hämta storbarnen under eftermiddagen ömmade muskelfästena på högra sidan för varje steg jag tog. Nu har även vänster höftled börjat värka. Hade samma problem för några veckor sedan, och tvingades då ta sex löpfria dagar. Tjejmilen är om tre dagar, underbart.
Jag kanske började för tidigt trots att jag inte hade några direkta problem med foglossning under sista graviditeten. Eller så har jag skadat mig på något sätt, jag vet faktiskt inte. Kanske känner jag bara efter för mycket.

Hm, känns det inte lite i höfterna ändå?

Nu ska jag ta det lugnt de här sista dagarna fram till lördag, sedan köra hårt och hoppas på det bästa.

På tal om att börja springa efter en förlossning; träffade en läkarbekant när jag hållit på i några veckor, och jag berättade att jag skall springa Tjejmilen i höst. Jaha, oj då, jag blir genast lite orolig för framfall, var hennes första reaktion. Det hade jag inte ens tänkt på, men jag försäkrade att jag tog det lugnt och var noga även med bäckenbottensträningen.
Nu träffade jag henne igen på lördagens 40-årsfest. Hur går det med springandet och knipet? frågade hon direkt. Jo tack, bra svarade jag. Jag tror det går bra åtminstone. Det var rart av henne att bekymra sig om min bäckenbotten tycker jag.

Kaoset vill inte ge med sig här hemma. Vi hinner fixa nåt nämnvärt tyvärr, BVC, vardag och logistik (bl a en dryg timmes resa enkel väg till barnens skola) kommer emellan. Så för att sätta lite press på mig själv tänkte jag lägga ut några fina bilder på hur det ser ut just nu. Börjar med tvättstugan:

 Kaos är granne med Sköna Hem?

Tja, det kan ju knappast bli värre i alla fall. Eftersom det i teorin är möjligt för typ varenda människa på jordklotet att se hur förskräckligt det ser ut hemma hos mig (6 miljarder sidvisningar vore ju nåt), är jag nu nödd och tvungen att få tummen ur och göra klart och visa att jag inte är helt hopplös. Efter-bild kommer alltså om cirka ett år inom kort.

Vila bör man ...

Idag kan jag inte träna, åtminstone inte löpträna. Jag var ute både fredag och lördag, och efter det måste mina nybörjarben återhämta sig ordentligt. Höften säger också ifrån, värker lite.
Det ösregnar ute, så egentligen borde jag väl bara vara glad för att jag inte kan ge mig ut, men det är jag inte. Här hemma är det nämligen sån fruktansvärd röra, hela huset är som ett alldeles för svårt femtonpussel vi inte orkar göra klart. Storbarnen kan inte dela rum längre, utan måste få varsitt. Följaktligen måste "arbetsrummet" eller närmare bestämt: rummet-som-vi-inte-riktigt-vet-vad-vi skall-ha-det-till-men-vi-slänger-in-en-massa-saker-där-som-vi-inte-vet-var-vi-skall-ställa, röjas ut och ställas i ordning till äldsta dottern. Så nu ligger det två loftsängar nedmonterade överallt i huset som håller på att målas i olika färger, ett skrivbord och ett klädskåp håller också på att målas. Tvättstugan måste göras om eftersom det måste få plats saker där som inte får plats i garderoben som inte längre får plats i blivande barnrummet.

Och mitt i allt detta måste vardagslivet fortsätta som vanligt. Idag lagade vi indisk linsgryta till middag. Jag hade bakat eget naanbröd för att i någon mån blidka 6- och 8-åringen för att det blev så ohyggligt konstig middagsmat.
   "Det ser ut som snor," blev omdömet. Jag sade att sånt där ville jag inte höra. På ett mycket pedagogiskt sätt. 6-åringen vägrade sedan smaka alls. 8-åringen smakade faktiskt och förklarade att "förlåt mamma, men jag tyckte inte att det var gott." Oh well, naanbrödet gick hem i alla fall.
Men det satt ju faktiskt en liten person till vid bordet. Lilla 6-månadersbebisen fick smaka, tänkte att vad har jag att förlora liksom. Och hon älskade maten! Det där ivrigt gapande lilla munnen, det är matglädje det. Lyckad avslutning på middag åtminstone. Jag blev på bra humör en stund. Men sedan var det tillbaka till:  

En soffa som ligger ute på blocket och ingen verkar vilja ha för att den inte är cerise (?), en våningssäng som måste läggas ut. För att inte tala om skruvas ner och blandas med de andra sängdelarna så att man inte vet vad som är vad längre. Man snubblar över sopsäckar med utrensade gamla handdukar i övre hallen, ute på altanen snubblar man över trehjuling, trasig sparkcykel och allsköns skräp som skall till tippen. Väggar måste målas. Hundratals CD-skivor måste sorteras och ställas någon annanstans (ingen aning om var), böcker och pärmar måste också flyttas. Till tvättstugan kanske? Som måste målas om, sättas upp hyllor i, köpas skarvslangar till tvättmaskinen som måste flyttas och ... så vidare i all oändlighet.

Jag hade verkligen, verkligen behövt springa ifrån det här kaoset ett tag idag.

Första milen närmar sig

Om sex dagar skall jag springa min första tävlingsmil, tjejmilen. Det känns bra, jag är ganska säker att jag kommer att klara åtminstone två av mina tre mål.
Mål nummer ett: klara distansen. Jag sprang en mil för en vecka sedan, och det gick bra. Jag hade orkat fortsätta en bit till om det hade varit nödvändigt.
Mål nummer två: klara tidsgränsen. Jag är anmäld till startgrupp sju där man skall springa på max 66 minuter. Hade nitton sekunder till godo senast ...
Mål nummer tre: springa på högst 60 minuter. Hm, kanske om någon springer efter mig med en osäkrad revolver eller nåt. Att jag skulle hinna förbättra tiden med 5 minuter och 41 sekunder på de dagar som återstår är väl inte så sannolikt. Men vi får väl se, storverk har ju uträttats förr!

Jag springer verkligen inte fort. Min senaste 5-kilometersrunda gick på 5.47 per kilometer, och det var nytt personligt rekord. Ingen som såg mig springa skulle tro att jag just idag tog det lite lugnt och i vanliga fall var jättesnabb. Nej, tyvärr framgår det nog pinsamt tydligt hur jag kämpar för att fortsätta framåt och inte ge upp.
I fredags blev det ett kort intervallpass, 10-20-30 som jag snappade upp på Hjärnfysik. Det kändes okej, men det gick fortare förra gången jag körde detta pass. Jag var trött och har sömnbrist; höstterminen har dragit igång och jag har inte riktigt hängt med. Måste bli bättre på att gå och lägga mig på kvällarna. Nattamning av en sexmånaders bebis hjälper ju heller inte till direkt ...

Trots att jag var glad för att jag hann ge mig ut (ganska fulltecknad dag) var jag ändå inte riktigt nöjd. Det blev så kort, bara 24 minuter. Hjärnan hann inte få tillräckligt med knark. Så igår klämde jag in ett kortare distanspass, 6,3 km i sedvanligt sengångartempo. Närå, jag skall inte vara för hård mot mig själv. Måste tänka på att jag är nybörjare och bara hållit på i tre och en halv månad. Jag började det 13 maj med att springa nästan 4 kilometer. Tre månader senare, 13 augusti sprang jag en mil för första gången i mitt liv. Det är väl rätt så bra utveckling? Åtminstone tillhör jag nu helt klart den springande delen av befolkningen. Jag insåg detta igår när jag hör mig själv säga till maken:
"Om jag får ge mig ut och springa idag så lovar jag att köra hem ikväll."
Bakgrund: Vi var bjudna på en 40-årsfest på kvällen, och att vi kommer iväg på ett nöjesinriktat vuxensammanhang händer sådär var artonde månad på sin höjd. Och då är det ju trevligt att slippa vara den som står där och mumlar att "nej tack, jag kör" när champagnen och de fina vinerna tas fram. Men det valde alltså jag, helt frivilligt. Bara jag fick ge mig ut och springa. När jag ger mig ut måste maken trixa med tre barn, något som kan bli lite väl utmanande ibland. Därav mitt erbjudande att vara chaufför under kvällen. Maken svarade förstås genast: "Visst!"

                                          Nej tack, jag springer.

Så kan det gå.